Bussen rullar framåt, chauffören kör ryckigt och tvingas bromsa för en fotgängare som vinglar till. Det är lördag kväll. Jag sitter mittemot en äldre man som luktar starkt av alkohol. Hans ögon är på halvstång och han kisar mot mig. Jag försöker låta bli att ta ögonkontakt, försöker titta åt ett annat håll, räknar hållplatser i mitt huvud.
Hei, tyttö! säger han. Jag låtsas om att jag inte hör honom, tittar envist ut genom fönstret i mörkret. HEI! SÄ! ropar han till och jag svänger mig automatiskt mot ljudkällan. Då han ser att jag reagerar skrattar han till. Mitä kuuluu? Jag svarar inte, svänger blicken neråt mot vantarna i min famn. Haluaisiko tyttö lähteä jatkoille? Meil vois olla aika kivaa.
När jag lyfter blicken, och huvudet, faller min halsduk som tidigare täckt den nedre delen av mitt ansikte ner. Jag minns att jag inte rakat mig och min hand åker reflexmässigt upp och drar med fingrarna över skäggstråna. Ooksä joku tr*ns* vai? Jag sneglar runt mig, känner pulsen dunka mot trumhinnan. Två killar i tonårsåldern som lekfullt käbblar med varann om vem som har bättre Pokémons. En äldre kvinna tittar tomt framför sig. En annan talar i telefon på ett språk jag inte förstår. No mitä, mitä sul on housuissas? Hyi s**t*n*, tollane sekasikiö. Min hjärna jobbar på övertid, men det slår tomt, jag har inget att säga. Ooks joku homokin? Hei, mä puhun sulle.
Så stiger plötsligt kvinnan som suttit i telefon upp från sitt säte. Voinko istua tähän? Hei, onks sulla kaikki OK? Jag nickar stumt och fixerar blicken vid hennes ansikte. Mannen mittemot oss har puffat upp sig i sätet, hans ansikte har antagit en rosa nyans. Små spottdroppar flyger ur hans mun när han fräser ja joku matukin, meil on täs juttu kesken, painuhan sä johonki kotiis. Kvinnan fortsätter lugnt tala: oliks sullakin pitkä päivä? Mä oon ollu töissä, huh, onneks on lauantailisät. Jag bara nickar och suger mig fast vid varje ord hon säger, för att inte fastna i mannens monolog igen. Långsamt tonar den ut och jag hör ett PLING! Han ropar några sista svordomar åt oss, stiger av muttrande för sig själv.
Så här gick inte berättelsen på riktigt. På riktigt gick det så, att jag lyssnade på fräcka sexuella förslag ända tills mannen gick av, medan jag försökte balansera mellan att inte reagera på honom och att reagera tillräckligt för att undvika att han blev aggressiv. Då jag tittade runt mig var det någon som log som för att säga “jag är ledsen att du går igenom det här”, men hen sa inget. Jag undrade om leendet också sa “men jag är glad att det är inte är jag som är i ditt säte just nu”.
Jag hoppas att jag själv vågar säga emot nästa gång jag ser någon som hamnar utstå trakasserier och diskrimination i en buss eller ett tåg eller en metro. Jag hoppas att jag inte totalt går i lås, att jag vågar vara den som kommer och säger hej, är allt OK här? Vi har blivit lärda att inte blanda oss i för att rädda oss själva, men det kunde vara du som sitter där och får ta emot sådant som ingen människa borde behöva ta emot. Hurdant stöd skulle du vilja ha i den situationen?
Panda Eriksson
Skribenten är icke-binär, trans, feminin och finlandssvensk, och väldigt trött på att inte alla får åka kollektivtrafik i fred.
